midnightmewsias

En tår faller ned för hennes kind, den faller mot älskares avgrund. En tår som ingen någonsin kommer bevittna, ingen någonsin kommer sakna. En tår som talar om oupplevd kärlek, inre tortyr. Tortyr som äger rum djupt inne i själens djupaste valv. Tortyr som talar om en kärlek förlorad. Förlorad i förvirring och bedövad av kärlekens gift.

En tår faller ned för hans kind, den faller mot kärlekens rännsten. En tår som ingen någonsin kommer torka, ingen någonsin kommer känna. En tår som talar om känslor obesvarade, ballader förlorade. Ballader som spelats djupt inne i kärlekens tempel. Ballader som talar om en lycklig romans. Romansen som fördärvades av falska blickar och tomma ord.

Två tårar rinner i kärlekens flod, de rinner mot brustna löften. Två tårar som ingen någonsin kommer hålla, ingen någonsin kommer förlåta. Två tårar som talar om drömmar vilseledande, brev opostade.  Brev som skrivits djupt inne i älskares hjärtan. Brev som talar om en kärlekens hemlighet. En hemlighet som glömdes bort.

Tårarna faller som regn från skyn, de skapar stora pölar. Tårar som ingen någonsin kommer lägga märke till, pölar ingen någonsin kommer hoppa i. Tårar som talar om bortkastade möjligheter, blickar obesvarade. Blickar som kastats men hamnat fel. Blickar som talar sanning. En sanning som ingen vet.

Jag visste precis vem du var, jag hade sedan länge kunnat ditt namn. Du var ingenting märkvärdigt. Ja, du var en söt tjej, absolut, men söta tjejer lider världen ingen brist på. Jag hade egentligen inte heller lagt ner så mycket tid att studera dig, du kändes för långt bort. Du var några år äldre än jag och de som jagade dig var ett par år äldre ändå. Om jag nu hade velat ha dig, vad skulle jag ha konkurrerat med, halvtaskig skäggväxt och några ynka fjun på bröstet? Nej, jag ville ju inte försöka och göra mig själv till åtlöje. Vi kom från samma småstad så ofta brukade vi hamna på samma fester. Vi hade en del gemensamma vänner men aldrig hade vi talat tidigare.

Så en kväll i juli, de årliga tisdagsdanserna på Ön hade startat. Som alltid var jag där med ett gäng vänner. Jag gillar stämningen på dessa danser, det är bara på danser likt den här som människor av alla åldrar kommer överens och nästan omfamnar blandningen. Givetvis så förekommer segregation och de äldre håller sig till dansgolvet framför scenen medans de yngre föredrar öltältet. Jag finner ingen speciell lycka i att dansa, till skillnad från mina vänner, så jag tog mig genast till öltältet för att se vilka människor som letat sig dit, och för att avnjuta en öl. Med ölen i min hand och en burk nötter ståendes på bordet framför mig startade jag min sökning efter människor jag kände. Du var den första jag såg, men jag kunde ju inte gå fram till dig. Jag satt kvar på bänken men fortsatte att kolla på dig medans du stod och pratade med ett gäng tjejer jag aldrig sett förut. Det var någonting speciellt med dig ikväll, men jag kunde inte bestämma vad. Jag fastnade i ditt leende och musiken från Arvingarnas instrument tynade sakta bort i vinden. Jag fick tunnelseende och i slutet av tunneln stod du. Du vände ditt huvud mot mitt håll och tittade rakt in i mina ögon. Du började gå mot mig och jag torkade snabbt bort muschtashen ölens must hade bildat på min överläpp.

Du sa ingenting, du satt dig bredvid mig bara. Jag fick inte fram något ord, din aura av dunkel prakt hindrade mig. Ditt långa blonda hår och dina läppar var lika oskyldiga som ett barns, trots dess erfarenheter. Du började prata om mig, om att du tyckte jag verkade intressant. Du var orädd och öppen till skillnad från mig som fortfarande kände en viss osäkerhet kring din ålder, en osäkerhet som ganska snabbt kom att skuggas av din skönhet och intelligens. Mitt i allt slet du tag i min arm och reste dig upp. Du började gå mot utgången och mot skogen som står som ett stängsel runt stället. Du drog in mig bakom ett träd och lutade ryggen mot det. Dina glansiga ögon tittade rakt in i mina samtidigt som ett vagt Eloise spelades i bakgrunden.

Jag satt mina fingrar mot din vänstra tinning och lät dem rinna längst din kind som en tår av kärlek. Jag avslutade med att sakta smeka dina läppar innan jag slöt ögonlocken och lutade mig framåt och kysste dig. Det var där, det var då som det blev vi.

//Victor aka lol

Det var under det vilt blomstrande kastanjeträdet jag fann mig själv. Sittandes på stenen under dess långt sträckande armar, helt klädd i skugga, jag lyssnade på binas fridfulla surrande. Här fanns lugnet, här var stillheten helt närvarande. Denna plats var mitt gömställe, min fristad. Här kunde jag vara mig själv med endast moder natur som sällskap; inga dömande ögon skådade mig här. Hela platsen var en brunn av inspiration jag mer än gärna drunknade i.

Men nu har åren gått, och jag är en gammal, ensam man. Mången gång har jag förlorat det som jag hållit kärt, så många gånger att mina tårar inte längre hittade ut. Jag var inte ens kapabel att ge vatten till de döda. Det var när jag kände mig som mest ensam, då jag inte visste vad jag skulle ta mig till, som jag fann min väg tillbaka. Ack, hur kunde jag någonsin trott att jag var ensam?

Åren hade kommit och gått, men trädet bestod. Till och med huset vars bakgård det stod på var nu ett ruckel och gräsmattan var vildvuxen. Jag häpnade då jag skådade sådan skönhet på en så död plats. Det började krypa i mina fingertoppar och knuten i magen löstes upp. Jag insåg att alla känslor som var inlåsta i min kropps bur nu sipprade ut, eller snarare exploderade. Det var länge sedan jag känt kärlek och tacksamhet, länge sedan jag varit positiv gentemot livet. En gammal man brast i tårar på sina döda föräldrars gamla tomt på grund av ett träd. Men trädet var så mycket mer än bara en växt. Det var en symbol.

Kärlek är evigt, insåg jag. Kärleken lever kvar även fast materiella kroppar tynar och döden blir ens enda kompanjon. Här stod jag, livlös och grå i skuggan av det fortfarande vilt blommande trädet. Här stod jag, ensam och hjärtlös i skuggan av mitt förflutna. Då tårar fann sin väg ut, vilket de alltid gör, tog jag några sorgset hoppfulla steg framåt för att återse min gamle vän. Mycket hade utspelat sig på denna sten under trädet, undangömt från de utomståendes ögon. Gamla romanser jag trodde hade försvunnit från mitt medvetna kom tillbaka i full prakt, brustna drömmar slog rot igen och växte i en gammal mans grå sinne.

Ett naivt sinne av äventyr och häpnad fyllde mig, jag var likt ett barn på nytt. Oavsett motgångar, oavsett mörkret som så länge plågat min själ, oavsett alla substanser och preparat jag tagit i hopp om att bedöva, så fanns det kärlek för mig på denna plats. En vissen blomma vaknar till liv igen, en gammal man förlåter. Att en sista gång få slå ut i blom var allt jag ville, allt jag behövde för att gå vidare. Insikten om att döden inte är ondskan som plågar denna värld fann mig. Döden var bara nästa skepnad av livet, det logiska nästa steget av existens. Även i döden finns kärlek, och kärlek jag fann.

//Adam

Åh du mörka, jag kan inte förstå. Du får mitt hår att resa och jag kan inte avstå, att undra vad du vill och önskar mig att göra. Jag har gett dig min kropp men det verkar bara förstöra.

Jag pressar och tar i, all min kraft är nästan slut. Det är nu du kickar in och projektet blir akut. Jag kan nu inget göra, endast du har viljan kvar. Jag känner hur du kämpar det spelas en fanfar.

Nu börjar allt mitt blod att strömma ner till dig. Varför ska nu detta börja lukta timotej. Allergisk som jag är, min näsa den blir full. Jag tittar ner i hålet där simmar en valpkull.

Jag blir mycket stolt, en enastående bedrift. Denna dikt hade förmodligen gjort sig bättre i handskrift.

Kan ni gissa vem/vad den handlar om?

//Victor

Så här ligger det till. Jag är död, och ni som tror annat är också döda. En tavla är fan inte en tavla om jag vill att det inte ska vara en tavla. En hund är inte en hund om jag inte vill att det är en hund. Om jag inte vill att en stol ska vara en stol, då är det inte längre en stol. Istället för att leva och vilja dö borde man vara död och vilja leva. Tack



Carlberg