Skolgården
Min mamma har jämt sagt att om jag sköter mig, om jag är en snäll liten pojke, så skulle jag komma till himlen. Det smärtade mig att min mor var mer naiv än mig, en pojke på elva år. Det fanns ingen räddning att finna. Hur skulle jag kunna komma till himlen om jag redan befann mig i helvetet?
Allt ifrån den färglösa, döende asfalten till rutschkanan och gungorna fyllde mig med ångest. Jag andades rent hat, kondenserad misantropi. Vad som egentligen skulle vara en plats av lycka fyllde motsatt funktion. Naturligtvis så speglades inte mina känslor i de andra barnen. Självfallet så var jag i minoritet, precis som jag alltid har varit. Jag klandrar dem inte, vi lever trots allt i ett universum där fri vilja styr. Min bitterhet kanske inte var något de andra barnen sökte i en vän, men jag önskar att de i sådana fall kunde lämna mig ifred.
I mitt inre fanns det oändligt med möjligheter, och solförmörkelsen kom aldrig. Varför kunde de inte lämna mig till mitt fridfulla drömmande? Hur kom det sig att så fort jag tog på mig min jacka, min rustning, så blev jag helt plötsligt mer sårbar? Det sägs att lärarna ser och hör allt, men jag vet att ingen har skådat blodet som här har spillts. Vem ser ärren som dagligen skapas där mörkret ligger som tjockast? Det är skrattretande hur vuxna människor hävdar att de ser och hör allt, bara för att sedan påstå att mina berättelser om våld i skolan är rent påhitt.
Dimman tycktes ligga extra lågt den där dagen det skedde. Skolgården påminde mer om en kyrkogård än något annat. Lycka, kärlek och kamratskap var helt frånvarande. Klockorna hade just ringt till rast. Jag minns att jag med viss ironi tänkte att klockorna ringde för mig, och att jag gick min baneman till mötes. Efter att ha klätt på mig min svarta dunjacka, röda halsduk och den lite för stora vita mössan så sakta jag bara kunde, skickade till slut lärarna mig mot min mardröm.
Säkerheten fanns bakom låsta dörrar i skolbyggnaden, och jag stod ansikte mot ansikte med en ovanligt kall höstdag som lika gärna kunde misstagits som natt. En kuslig tystnad, en gastkramande stillhet spred sig över skolgården. Förbiblåsande löv som många skulle sett som vackra gav mig kalla kårar, en känsla av ren terror. Sakta vandrade jag mot rutschkanan, ovetandes om vad som väntade. Mina sinnen dansade på sommarängar i en avlägsen värld, drömmar om kärlek kom och gick då tidens sand passerade genom mina fingrar. Jag stannade upp ett tag, fundersam över denna ovanliga tystnad, men fortsatte snart och besteg kanan.
De kom mot mig från alla riktningar. Skratt fyllde mina öron, jordsmak fyllde min mun. Jag befann mig nu på den grusfyllda marken kring kanan. En gunga slungades mot mig, det svartnade för mina ögon. De tog min vita mössa, vad skulle mamma säga? Hon hade sagt åt mig att inte tappa bort den igen. Min halsduk, min älskade röda halsduk som höll mig varm då ingen annan gjorde det, slets bort av någon ansiktslös gärningsman. Jag insåg att även fast jag inte längre hade halsduken runt mig så var färgen röd ändå närvarande. Den blev starkare, tog över mer och mer tills det var allt jag såg. Smärtan kom och gick. Det blev kallare och kallare. Mamma skulle bli rasande om jag blev förkyld. Då barnen tystnade hörde jag mina egna skrik, och de skingrade sig. En flicka i min ålder kom springandes, hon hade långt brunt hår och ett kärleksfullt, genuint varmt ansikte. Värme blev till kyla, kyla blev till rädsla, rädsla blev till oro. Hon påminde lite om min mor. Jag började falla, men jag lyckades övertala denna ängel att hitta och rädda min halsduk.
Det knackade på dörren och där bakom stod en söt brunhårig flicka runt elva år med tårar i ögonen, bärandes på en halsduk som påminde om min sons. Hon höll upp den mot mig, inte kapabel till ord. Tårarna smittade av sig, och där stod vi, två främlingar i varandras famnar, med en röd halsduk i mitten.
//Adam
