Kastanjeträdet
Det var under det vilt blomstrande kastanjeträdet jag fann mig själv. Sittandes på stenen under dess långt sträckande armar, helt klädd i skugga, jag lyssnade på binas fridfulla surrande. Här fanns lugnet, här var stillheten helt närvarande. Denna plats var mitt gömställe, min fristad. Här kunde jag vara mig själv med endast moder natur som sällskap; inga dömande ögon skådade mig här. Hela platsen var en brunn av inspiration jag mer än gärna drunknade i.
Men nu har åren gått, och jag är en gammal, ensam man. Mången gång har jag förlorat det som jag hållit kärt, så många gånger att mina tårar inte längre hittade ut. Jag var inte ens kapabel att ge vatten till de döda. Det var när jag kände mig som mest ensam, då jag inte visste vad jag skulle ta mig till, som jag fann min väg tillbaka. Ack, hur kunde jag någonsin trott att jag var ensam?
Åren hade kommit och gått, men trädet bestod. Till och med huset vars bakgård det stod på var nu ett ruckel och gräsmattan var vildvuxen. Jag häpnade då jag skådade sådan skönhet på en så död plats. Det började krypa i mina fingertoppar och knuten i magen löstes upp. Jag insåg att alla känslor som var inlåsta i min kropps bur nu sipprade ut, eller snarare exploderade. Det var länge sedan jag känt kärlek och tacksamhet, länge sedan jag varit positiv gentemot livet. En gammal man brast i tårar på sina döda föräldrars gamla tomt på grund av ett träd. Men trädet var så mycket mer än bara en växt. Det var en symbol.
Kärlek är evigt, insåg jag. Kärleken lever kvar även fast materiella kroppar tynar och döden blir ens enda kompanjon. Här stod jag, livlös och grå i skuggan av det fortfarande vilt blommande trädet. Här stod jag, ensam och hjärtlös i skuggan av mitt förflutna. Då tårar fann sin väg ut, vilket de alltid gör, tog jag några sorgset hoppfulla steg framåt för att återse min gamle vän. Mycket hade utspelat sig på denna sten under trädet, undangömt från de utomståendes ögon. Gamla romanser jag trodde hade försvunnit från mitt medvetna kom tillbaka i full prakt, brustna drömmar slog rot igen och växte i en gammal mans grå sinne.
Ett naivt sinne av äventyr och häpnad fyllde mig, jag var likt ett barn på nytt. Oavsett motgångar, oavsett mörkret som så länge plågat min själ, oavsett alla substanser och preparat jag tagit i hopp om att bedöva, så fanns det kärlek för mig på denna plats. En vissen blomma vaknar till liv igen, en gammal man förlåter. Att en sista gång få slå ut i blom var allt jag ville, allt jag behövde för att gå vidare. Insikten om att döden inte är ondskan som plågar denna värld fann mig. Döden var bara nästa skepnad av livet, det logiska nästa steget av existens. Även i döden finns kärlek, och kärlek jag fann.
//Adam
